Berättelser från uppdragstagare

Ahmad Badran, 62, är en av Linköpings kommuns kontaktpersoner och har varit engagerad med det i ett år. Han har tidigare jobbat flera år inom restaurangbranschen, men känner nu att han verkligen hittat rätt.

Vi blir bjudna på kaffe och chokladbit hemma hos Ahmad. Jag känner mig direkt hemma och välkommen när vi möts. Han börjar att berätta om sitt tidigare liv och förklarar vad som fick honom att bli kontaktperson.

- Jag jobbade inom restaurangbranschen i många år. Men när jag sålde min restaurang kände jag snabbt saknaden av att jobba med människor. Jag träffade en bekant på gymmet som jobbar inom socialen och jag ställde lite frågor och det kändes bra. Han kunde rekommendera en kollega till honom som jag fick kontakt med.

Haft uppdrag som kontaktperson i ett år

Ahmad hade kontakt med kommunen och fick sedan uppdrag som kontaktperson. Han har erfarenhet av yrket då han tidigare i sitt liv jobbat med olika typer av människor, men ändå känner han hur mycket han har utvecklats på ett år.

- Jag har lärt mig mycket på ett år. Det gäller att gå på andras villkor. Tidigare i mitt liv har jag haft jobb där människor ska gå på mina villkor, här blir det tvärtom. Det har utvecklat mig som person vilket jag är glad över. Man måste lyssna och vara tillmötesgående, berättar Ahmed.

Snickrat ihop

Ahmads uppdrag varierar ganska mycket i omfång. I nuläget är han kontaktperson åt två personer. Trots att det med andra ord blir få timmar i veckan så brukar Ahmad hitta på roliga aktiviteter.

- Vi brukar gå promenader, äta lunch, bada, spela biljard och prata. Dessutom har en av personerna jag är kontaktperson till hjälpt mig att snickra hemma hos mig.

- Det är viktigt att man inte beter sig hur som helst menar Ahmad. Det är viktigt att respektera, lyssna och alltid finnas till hands på de tider man bestämt att ses.

- Det är viktigt att vara en förebild. Man ska finnas till hands för personen på de tider man bestämt, men ibland händer det att de ringer och då försöker jag vara till hands här och nu, inte om två dagar.

Ibland funkar det och ibland inte

Under detta år som Ahmad jobbat som kontaktperson har han upplevt olika scenarion. En gång fick han dessutom avsluta kontakten med en person han stöttade.

- Det var tufft och svårt att få tag i personen jag var kontaktperson åt. Det var dessutom mitt i en pandemi och restriktioner gjorde situationen mer komplicerad. Den kontakten sprack då vi inte klickade och då är det viktigt att man har en öppen dialog och är ärlig.

Förutom det har Ahmad också haft lyckosamma minnen och blir väldigt glad när han ser utveckling i personerna han stöttar.

- Jag har två uppdrag där det går väldigt bra. Personerna jag träffar har stora bekymmer, men har nu börjat umgås med bättre människor, äta bättre och träna mer. Dessutom har de börjat öppna upp sig mer.

Alla kan bidra

Ahmad är 62 år gammal och känner att han gjort sina timmar på restaurangen. Han är väldigt nöjd och trivs väldigt bra som kontaktperson. Han har mycket kvar att ge och vill hjälpa människor och bidra till samhället. Kaffet och chokladbiten är i magen och innan vi säger hejdå vill Ahmad skicka med ett sista budskap.

- Jag skulle rekommendera alla att hjälpa till på något sätt och kanske bli kontaktperson. Det är inte ett tidskrävande uppdrag och alla kan bidra med något.

John, Caroline och sönerna Dylan och Jacob längtar till helgerna då familjen utökas med en extra familjemedlem. De är nämligen kontaktfamilj till en liten flicka som bor hos dem varannan helg.

John och Caroline träffades år 2002 och bodde under många år utomlands, bland annat i Australien och Spanien. När hemlängtan och närheten till familj och vänner blev allt större bestämde de sig för att flytta tillbaka till Sverige och har nu bott i Östergötland i fem år.

De har alltid känt att de vill hjälpa till i samhället på något sätt och när de såg att hemkommunen annonserade om att de behövde fler kontaktfamiljer kände de sig träffade av beskrivningen. De kände att de hade förutsättningarna för att ta emot ett barn på deltid och bestämde sig för att anmäla sitt intresse till kommunen.

Det skulle inte dröja länge innan de fick förfrågan från socialkontoret om ett uppdrag. Det var en flicka som var något äldre än John och Carolines två pojkar och oron kring hur hon skulle trivas och vad barnen skulle tycka om situationen fanns där. Men det skulle komma att visa sig att oron var helt obefogad. Barnen älskade varandra från första stund. Helgerna då de var tillsammans var något som hela familjen såg fram emot.

Vartefter att flickan blev äldre så minskade behovet av att bo hos familjen och uppdraget avslutades för en tid sedan. Men de ses fortfarande ibland då de har kommit att få en nära relation till varandra.

Nytt uppdrag

Familjen har nu ett nytt uppdrag med en lite yngre flicka som bor hos dem varannan helg och hennes behov ser lite annorlunda ut.

- Hon behöver mycket närhet och älskar att sitta i knät och mysa, vilket vi såklart tar oss tid till, säger John.

Våra barn har fått en väldigt nära relation till henne på kort tid och uttrycker hur mycket de tycker om henne, saknar henne när hon inte är där och längtar tills hon kommer igen.

Även om de två uppdragen har varit lite olika och de har fått anpassa aktiviteter efter vad barnen behöver så upplever familjen inte att de har behövt göra några större livsförändringar.

- När hon är hos oss gör vi egentligen samma saker som vi alltid gör. Vi försöker att leva så vanligt som möjligt. Vi ställer inte in saker eller så, snarare tvärtom. Hon följer med när vi är bortbjudna till vänner och familj som även dom tagit emot henne med öppna armar, säger Caroline.

På helgerna försöker familjen att planera in någon rolig aktivitet som kan variera beroende på säsong. Det kan vara allt från att pyssla, åka skridskor, bada, paddla kanot, vandra eller åka båt. Det blir ofta ännu mer fokus på att vara tillsammans de helger hon är där, vilket de tycker är väldigt positivt.

Hela familjen känner sig berikade av relationerna de fått till kontaktbarnen. John och Caroline säger också att de lärt sig mycket om sig själva under uppdragstiden och att det stärkt deras relation. De löser eventuella problem tillsammans och ser till att göra det så bra som möjligt för alla i familjen.

Trots att det såklart finns en del utmaningar i det hela så kan de inte säga något negativt om uppdraget, tvärtom:

- Det är ett viktigt uppdrag som kräver mycket ansvar och engagemang. Även om vi lever relativt likadant när hon inte är här så tar det en del extra tid och planering. Men det ger så mycket mer än vad det kostar. Man lär känna sig själv, sina gränser, tålamod och känslor. Det är häftigt att se hur otroligt snabbt man bygger känslomässiga band till ett barn, säger Caroline och John instämmer.

Ja, det är tydligt att familjen trivs med uppdraget och de har för avsikt att fortsätta som kontaktfamilj så länge de har möjlighet till det. De vill inspirera andra som går i tankarna om ett frivilligt uppdrag till att våga ta steget.

Därför rekommenderar vi andra att testa

- Det är inte så stort och läskigt som man kan tro. Att finnas där och ge barnen tid, minnen och erfarenheter som berikar deras barndom känns fantastiskt. Det handlar om att försöka stärka deras relationer till andra människor och vi hoppas på att bli en trygghet i deras liv. Det är ett känslomässigt viktigt uppdrag. Man blir fäst vid extrabarnet på kort tid och det ser man inte minst på de starka banden barnen får till varandra, säger Caroline.

Att bli familjehem kan var ett stort beslut för en del, medan det för andra är en självklarhet att vilja hjälpa till. Vi har pratat med Linda och Attila som är familjehem sedan 2014. Vi ville ta reda på hur de bestämde sig för att bli familjehem. Vi frågade också vilka råd, tips och erfarenheter de kan dela med sig av till dig som fortfarande funderar på om det är något för dig eller inte.

- Vår resa att bli familjehem började med att jag ville göra något annat, bryta vårt vardagsmönster som bara rullade på, berättar Linda. Familjehemstanken hade varit med oss länge och våren 2014 såg jag en annons där man sökte familjehem till tonåringar. Vi bestämde oss för att ansöka. Vårt uppdrag som familjehem var då att låta behövande ungdomar bo hemma hos oss under en bestämd behandlingsperiod. Efter ett par år kände vi att den typen av uppdrag inte var det vi sökte, så vi beslutade att avsluta det. Därefter valde vi att vara utan uppdrag under några år, men 2019 blev vi kontaktade av kommunen och tillfrågade om vi ville bli familjehem till en 7-årig pojke. Och då började nästa resa.

Med vårt nuvarande uppdrag som familjehem känner vi att vi verkligen har hittat rätt. Under det senaste året har vi utökat familjen med ytterligare ett barn och allt känns så bra. Personkemin mellan alla i vår familj är en perfekt matchning!

Vilka är ni?

- Jag, Attila, har ett eget företag och Linda, har just nu valt att vara hemma på heltid för barnen. Vår ursprungliga familj består av oss två och våra fyra biologiska barn - två utflyttade döttrar och två tonårssöner. När våra stora döttrar flyttade hemifrån fick vi två rum över och det känns fint att de nu används igen.

Vem passar att bli familjehem tycker ni?

- Det viktiga är att vara sig själv och att vara en trygg person, säger Attila. Även om vi inte har gett barnet livet så ger vi dem istället möjligheter att bli trygga, glada människor som kommer att klara sig bra. Har man tid att ge av sig själv, då passar man att bli familjehem tycker vi.

Våra biologiska barn tycker också att det här är ett lyft för vår familj. De uppskattar att vårt hem har blivit lekfullt igen med nya småsyskon och mycket skratt. Om man har barn tidigare i familjen så är de också en viktig del i att vara ett familjehem. Våra stora barn visar på ett naturligt sätt hur man beter sig i en familj och vilka värderingar som är viktiga för oss. Samtidigt får våra biologiska barn se att verkligheten kan se väldigt olika ut för andra barn.

Vad har eller är det jobbigaste med att vara familjehem?

- För vår del har vi inte stött på så mycket som är jobbigt. För att bli godkända fick vi lägga en hel del tid på olika intervjuer och det tog några månader att bli klara. Vi förstår att det är väldigt viktigt att man gör det här förberedande arbetet, så att det blir bästa möjliga miljö och matchning för de barn som behöver nya hem men det kändes ibland som det tog lång tid att bli godkända.

Om vi jämför att vara familjehem med att vara ”vanliga” föräldrar så behöver man veta att det är fler personer inblandade i barnens liv. Det gör att man ibland kan känna sig granskad av socialtjänsten och biologiska föräldrar. Det kan helt enkelt kännas som man har lite mer press på sig att vara en bra förälder. Men målet för oss alla är ju barnens bästa, och det är det viktigaste.

Det som också kan vara jobbigt är att barnet som flyttar in hos dig kan ha med sig upplevelser, som kanske kan göra den första tiden tuff. Men när man ser att barnet funnit sig till rätta och utvecklas, då glömmer man snart bort det. Ungefär som när man glömmer hur ont det gör att föda barn och väljer att skaffa fler, säger Linda med ett skratt.

Har ni funderat över hur det skulle kännas om ett barn får flytta hem till sina biologiska föräldrar?

- Det skulle så klart vara jobbigt, men vi tänker att då får vi se det positiva som vi har gjort för barnet. Att vi kunnat ge barnet lugn och ro, trygghet och kärlek under den tid vi haft förmånen att ha barnet, säger Attila.
- Förhoppningsvis får vi även möjlighet att fortsätta att hålla kontakten efter att barnet flyttat och kan visa att vi fortfarande finns där, fyller Linda i.

Vad vill ni slutligen säga till de som funderar på att bli familjehem?

- Vi får ofta beröm av andra för att vi är ett familjehem, då brukar vi tänka att de också borde våga ta steget. Våga bryta sitt vardagsmönster. Visst, man kanske får ge upp en del ”egen tid” om man inte haft yngre barn på länge men man vinner så mycket annat.

- Så gör det bara, säger Linda och Attila i kör. Är du en trygg person, har plats hemma och vill göra en god gärning? Då tycker vi definitivt att du ska bli familjehem!

Att vara familjehem handlar om möjligheten att få hjälpa ett barn och samtidigt få den kärlek och glädje ett barn ger en familj.

Utanför Nykil skiner vårsolen på ett hus omgivet av skog och åkrar. Dörren slås upp av en tonårskille, en liten pojke studsar förbi, i soffan ligger en tonårstjej med sin mobil och i det öppna köket förbereds fika.

Det är ett varmt välkomnande hos familjen Karlsson som består av mamma Jessica, pappa Andreas och tre syskon på 9, 15 och 17 år.

För sex år sedan blev de familjehem då de öppnade upp sitt hem för då treåriga Erik*.

”Erik flyttade inte bara in i vårt hus, han flyttade rakt in i våra hjärtan” berättar Jessica.

Från kontaktfamilj till familjehem

Alla barn behöver kärlek, omsorg och trygghet i vardagen.

”Att få stötta och hjälpa barn har varit naturligt och självklart för oss” berättar Jessica. ”Redan när vi var i 20-årsåldern stöttade vi barn i vår närhet. Vi kände att vi vill bidra och hjälpa barn som har det svårt.”

Jessica och Andreas valde att bli kontaktfamilj. En kontaktfamilj fungerar som en extrafamilj för ett barn och som avlastning för barnets föräldrar.

”Under tre år bodde en kille hos oss varannan helg.” berättar Andreas. ”Vi kom varandra väldigt nära och vi finns fortfarande för honom även om han är 20 år idag. Vi har blivit vänner för livet och nu senast firade han jul här med oss.”

När uppdraget som kontaktfamilj avslutades kände både Jessica och Andreas att de vill hjälpa fler barn i sinom tid. Men det tog inte lång tid innan de fick frågan om att bli familjehem.

”Vi hade kanske tänkt vänta några år, men när frågan kom om vi ville bli familjehem till en treårig pojke tog det inte lång tid innan vi tackade ja.” säger Jessica och ler mot Erik. ”Att få möjligheten att få ett barn till, det är ju helt fantastiskt.”

Som familjehem tar man emot barn och ungdomar i det egna hemmet under en kortare eller en längre period, då barnet eller ungdomen på grund av olika omständigheter inte kan bo kvar i sitt hem.

Jessica och Andreas var fullt medvetna om att detta kunde bli utmanande i perioder. Det är en omställning både för barnet som flyttar in och för familjen.

”Vi pratade om detta med våra barn innan, försökte förklara vad det innebär att vara familjehem.” säger Andreas. ”Det gäller att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Och det gick fort att ta in denna lilla busiga kille i våra hjärtan och i vår vardag.”

”Efter en tid frågade ett av våra barn när det skulle bli sådär jobbigt” säger Jessica med ett skratt. ”Det har funkat så bra hela vägen med Erik, det har känt så naturligt.”

Idag är Jessica och Andreas vårdnadshavare för Erik. Skillnaden mellan att vara familjehem och särskilt förordnad vårdnadshavare är att man i det senare fallet är juridiskt ansvarig för barnet. Det innebär att man blir barnets vårdnadshavare och att barnet därmed säkert vet att ”här ska jag växa upp”. Barnet får en känsla av trygghet och en laglig tillhörighet till familjen.

Lugn, trygghet och kärlek

Att vara familjehem innebär att ge den känslomässiga och praktiska och omsorg ett barn behöver.

”Det viktigaste som familjehem, eller bara som förälder, är att ge barnen trygghet, kärlek och lugn” säger Jessica. ”Men visst krävs det även att man har viljan, tiden och platsen för att kunna ta hand om ett barn.”

”Ja, vårt hus har byggts ut och växt i takt med familjen. Vi har alltid olika byggprojekt på gång för att skapa ett hem som passar vår familj” fyller Andreas i.

Var femte vecka träffar Erik sina biologiska föräldrar och sina halvsyskon.

”Vi har bra kontakt med Eriks biologiska föräldrar. När hans biologiska mamma och halvsyskon var här och hälsade på sist var vi ute och kastade boll och hoppade studsmatta tillsammans. Han kallar oss båda för mamma och det är inte direkt konstigt för Erik” säger Jessica.

”Vi har alltid varit öppna med hur vår familj ser ut. Alla familjekonstellationer ser ju olika ut, det är ju gemenskapen och kärleken som bildar en familj. Vi har aldrig upplevt att Erik tyckt det är konstigt även om det stundvis kommer frågor. Men vi svarar och pratar öppet med varandra.”

På frågan om de träffar andra som är familjehem svarar Jessica med ett leende.

”Ja, min syster. Hon var med mig på en träff för familjehem för ett par år sedan och det väckte nog tanken på att även de ville bli familjehem. Och för ett år sedan fick de ta emot ett litet barn direkt från BB.”

Full fart och frisk luft

Att röra på sig och vara ute friska luften har hela familjen Karlsson gemensamt.

” Erik är otroligt fysisk och aktiv och har inga problem att hänga med storebror på en massa olika aktiviteter” säger Andreas. ”Tidigare tränade jag och båda sönerna taekwondo. Men idag är det fotboll som gäller för Erik.”

Familjen bor nära naturen och inte långt från huset ligger en sjö där de badar och fiskar mycket.

”Fiske är ett stort intresse i vår familj. Idag får jag vara glad om jag får följa med grabbarna ut i båten och fiska, de sticker gärna ut utan mig.”

”I somras fick jag två gäddor” berättar Erik med ett stolt leende.

*Erik är ett fiktivt namn.

Det var när Malin och Hanna beslutade sig för att de själva inte ville ha egna barn som de bestämde sig för att bli kontaktfamilj. Det var för över tre år sedan och nu är Marcus en given del av deras familj.

Det gifta paret Malin och Hanna är barnkära med många syskonbarn runt omkring sig och när beslutet att inte försöka få egna barn kom det ett självklart val att kontakta familjehemsenheten i Norrköping.

­- Min mamma och hennes man är kontaktfamilj, vår väninna är familjehem så vi visste om att det finns uppdrag där vi som medmänniskor kunde göra skillnad, säger Malin, som till vardags arbetar som barnskötare på en förskola.

Och det var i den tamburen som en lapp satt uppe på anslagstavlan och påminde Malin om uppdragen.

- Jag ringde kommunens växel och blev kopplad till familjehemsenheten och fick veta att det samma vecka var en informationskväll så vi gick dit, berättar Malin.

- Vi kände att vi hade tid att engagera oss så det var ett givet val att göra en insats. Men trots att de på informationskvällen pratade om alla olika uppdragen, så har det hela tiden varit kontaktfamilj som vi vill vara. Så vi lämnade in vår intresseanmälan direkt där och då, säger Hanna, som jobbar som utbildare på ett IT-företag men är beteendevetare i botten.

Viktigt att ta ett uppdrag man tror på

De blev ganska snabbt kontaktade av två familjehemssekreterare.

- Då tänkte jag att ”de här var väldigt professionella”. De var seriösa och pratade mycket om hur viktigt det är att ha fokus på barnens behov. De var så varma, hjärtliga och tydliga i sitt bemötande och det uppskattade vi, minns Malin med ett leende.

- Vi pratade vid ett flertal intervjutillfällen om hur man upplevt saker i livet och hur man ser på olika situationer. Det var en häftig upplevelse och något alla som ska bli föräldrar egentligen borde få prata igenom, fyller Hanna i.

De fick lämna in önskemål på vad de själva kände att de skulle klara av som ett första uppdrag. Någon placering sa de nej till, de kände att det uppdraget skulle bli för övermäktigt. Med ett annat barn som de träffade, drog föräldrarna tillbaka sin ansökan och det blev inget.

- Ett tag kändes det som att man blev för kräsen, men samtidigt behövde vi ta oss an ett uppdrag vi skulle klara. Det hann gå flera månader och precis när vi var på väg att fundera på om vi skulle fortsätta eller inte, så kom Marcus, säger Hanna.

- Vi klickade både med föräldern och med Marcus. Vi kände att det här kommer att funka och det kändes bra, säger Malin.

”Marcus kommer i första rummet”

De träffade Marcus mamma på ett möte och sedan bjöd Malin och Hanna hem Marcus och hans mamma tillsammans med barnhandläggaren. De var även hemma hos Marcus med barnhandläggaren och sedan följde några eftermiddagar där Marcus var på besök själv.

- Han var ganska snabbt lugn och trygg hos oss och successivt så blev det längre stunder och vi kände oss trygga med det och hans mamma kände också att det skulle gå bra, berättar Hanna.

Nu är Marcus hos Hanna och Malin varannan helg och ett dygn i veckan samt vid extra behov, vilket är mer eller mindre i perioder.

- För oss har det varit viktigt att det fungerat bra för Marcus mamma och för oss. Att kommunikationen gått så bra har underlättat mycket, men vi förstår att det inte är så för alla. Men Marcus kommer alltid i första rummet, fokus är på honom och hans bästa, säger Malin.

Samspel och kommunikation år båda håll

När Marcus är hos Malin och Hanna, så brukar de skicka bilder och talar om vad de hittar på till mamman. Och tvärtom berättar Marcus mamma om det hänt något i veckan för att göra Hanna och Malin förberedda.

- Det viktiga för oss har varit att han är trygg och blir lyssnad på. Att få Marcus att prata och spinna vidare på saker som han tar upp. Att lyssna in och bekräfta honom, att det till exempel är okej att sakna sin mamma. Vi är ju extra vuxna som finns här för honom, berättar Hanna.

Vad hittar ni på när Marcus kommer?

- Varje fredag som han kommer är det fredagsmys och vi firar in helgen. Det är ett stående inslag när han kommer. Vi hänger mycket med vår stora familj och han följer med så klart, Marcus ses som ett barnbarn precis som de andra, berättar Malin.

De åker på utflykter, är mycket ute i naturen och på sommaren blir det mycket bad. De läser mycket, pysslar och Marcus gillar att vara med när de lagar mat.

- När vi köpte vårt nya hus så var han med i hela processen, i ”vårt hus” som han säger. Han har sin favoritplats och sitt rum. Och så är han väldigt delaktig med våra djur. Våra kvällspromenader med hunden blir alltid en upptäcktsfärd, småskrattar Hanna.

Att bara vara medmänniskor

Till andra som funderar på att bli kontaktfamilj, så tycker de att om man vill göra det av de rätta anledningarna, för barnen, så är det bara att anmäla sitt intresse.

- Vi har inte ändrat vårt liv, vi har bara fått vårt liv berikat av honom. Att få vara med och finnas i hans liv och se hans utveckling är så fint. Fundera på varför man vill göra en insats, men vi känner att vi gör skillnad. Det är fantastiskt att få känna det, och då är vi ändå bara medmänniskor, förklarar Hanna eftertänksamt.

De förstår att en tröskel kan vara att uppdraget kan kännas stort och svårt, men behovet är större än så.

- Att få vara ett bra stöd för honom räcker gott nu och det vill vi göra så bra som möjligt. Som jag ser det så är det här vårt uppdrag, säger Hanna.

-Vi hoppas att vi får ha honom i många år och även om uppdraget tar slut, så älskar vi ju den här lille killen och vi ser att vi är viktiga personer för honom även långt in i hans liv, avslutar Malin med ett varmt leende på läpparna.

(Red.anmärk: Marcus heter egentligen något annat.)

I utkanten av Valdemarsvik bor Katarina, hennes man Torbjörn och deras son Linus. Sedan två och ett halvt år ingår även Fanny i familjen. Fanny kom som jourhemsplacering, men blev kvar hos familjen.

- Det var ju inte alls vad vi hade tänkt från början. Vi skulle bara vara jourhem, men mötet med Fanny blev starkt för oss alla, och vi kände att vi absolut ville fortsätta finnas här för henne. Att även bli familjehem var därför inget svårt beslut, berättar Katarina.

Det är en grå novemberdag när Katarina öppnar dörren till den rymliga villan i utkanten av Valdemarsvik. Huset ligger vackert på en höjd, med orangeskiftande höstvacker skog runt hörnet men ändå på bekvämt promenadavstånd till centrum. Katarina är ensam hemma, men snart kommer maken Torbjörn hem, liksom deras gemensamma son Linus och Fanny som bor hos familjen sedan snart tre år tillbaka. Katarina har tre barn till. Två har flyttat hemifrån men hennes äldste son är inte längre i livet. Hans fotografi står på ett bord, omringat av ljus – alltid närvarande, alltid älskad.

Sonens bortgång är bara en av de tunga händelser som Katarina upplevt i livet. För att förstå Katarinas engagemang för de små barnen måste vi backa bandet och ta oss tillbaka till hennes egen barndom. Det var en svår situation där hon tidigt fick ta ansvar för sig, sina syskon och även sin mamma.

- Mamma var en kärleksfull förälder, men hon kunde inte ta hand om sig själv, hushållet, eller oss barn. Hon förstod inte vikten av regler och rutiner och förmådde inte att tillgodose de mest basala behoven. Det var en trasig tillvaro, berättar Katarina.

Tonårstiden präglades av dåligt umgänge och osunda miljöer, men som ung vuxen fick hennes liv en ny riktning, när kärleken Torbjörn kom in i hennes liv.

- Där vände det. Jag träffade Torbjörn och jag fick uppleva riktig kärlek – på riktigt. Jag gick klart skolan och utbildade mig till undersköterska. Och där någonstans kom längtan efter att få ge tillbaka – till någon annan som behöver en trygg famn.

Jour var sjätte vecka

För tre och ett halvt år sedan gjorde Katarina och Torbjörn slag i saken och öppnade sitt hem för akuta jourhemsplaceringar. Tanken på att få bidra med trygghet till utsatta barn i akuta situationer kändes rätt för dem båda, även om det var Katarina som var mest drivande i frågan. Sedan dess har ett femtontal barn bott tillfälligt hos dem. Var sjätte vecka har Katarina jour, och då kan telefonen ringa när som helst.

- Jag jobbar som undersköterska inom den kommunala omsorgen, och jag har kommit överens med min chef om det här upplägget. På detta sätt får jag en stadig inkomst, men samtidigt en flexibilitet då jag har min jourvecka. Det fungerar bra.

Att vara jourhem kan innebära att det från en stund till en annan flyttar in ett eller flera barn, som stannar några dagar, veckor, eller månader i väntan på en långsiktig lösning. Men oavsett hur länge barnen stannar handlar det alltid om samma sak för Katarina – att ge trygghet och glädje den tid de får tillsammans.

- Vi vill ge en annan bild av familj än vad dessa barn har med sig. Vi vill att de ska få vara barn. Vi vill ge dem en trygg plats att vara på till dess att de får komma till ett familjehem, eller återvända hem till föräldrarna.

Förutom att få sova i en fint bäddad säng, få mat i magen och uppleva lugn och ro, vill Katarina att varje barn ska få något som bara är deras.

- Det kan låta så enkelt och torftigt, men jag brukar ta med varje barn till stan för att köpa kläder eller något annat som de får välja själva. Det är en sådan enkel sak att göra, men det ger så mycket glädje. Det handlar om att göra saker tillsammans och se till att barnen känner sig sedda och värdefulla.

En självklarhet att ge till andra

Att ge tillbaka är ord som ofta återkommer i Katarinas berättelse. Trots en tuff barndom och stora svårigheter och sorger, har hennes vilja att ge till andra inte minskat, utan snarare förstärkts genom livet.

- Det är inget val för mig. Att ge till andra är så självklart – det är givande i sig. Den tacksamhet och glädje jag får tillbaka är fantastisk, oavsett om det sker inom mitt jobb som undersköterska, eller om det sker genom de barn som placeras hos oss.

Katarina sprudlar av glädje och energi. Det går inte att undgå att känna hennes genuina engagemang för de utsatta. Hon har aldrig ångrat beslutet att ansöka om att bli jourhem och familjehem, och hon vill gärna inspirera fler att våga ta steget. Rädsla att misslyckas eller tankar på att inte klara av det, får inte vara ett hinder, menar Katarina.

- Den osäkerhet jag kände inledningsvis kom jag snabbt över. Jag var till viss del rädd för att min bakgrund skulle vara ett problem, men genom mina kontakter med socialförvaltningen och till viss del även vårdnadshavare, har jag märkt att mina livserfarenheter är en stor tillgång. Jag förstår processerna och vikten av att samarbeta kring barnen för att det ska bli så bra som möjligt. Men framför allt förstår jag barnen. Jag kan förstå vad de har gått igenom, deras känslor och behov.

Ibland rinner känslorna över. Det är ofta Katarina önskar att hon kunde göra mer, precis som hon gjorde när Fanny kom. Den ursprungliga planen att enbart vara jourhem, höll ju inte länge. Efter ett första halvår med några korta placeringar kom en tonårstjej in i deras liv. Det gick inte att släppa flickan, och familjen fattade beslutet tillsammans – Fanny erbjöds att stanna hos dem. Det har nu gått nästan tre år och Fanny är en självklar del av familjen.

- Det var oväntat, men så välkommet. Tänk vilken förmån det är att få vara del i en ung människas liv, att få ge trygghet och stöd och se hur hon utvecklas, tar mer ansvar och till sist står på egna ben. Det är en gåva och det har gett oss så mycket. Jag är så tacksam för det, avslutar Katarina.

I Boxholm bor Malin och Johan Törnroth, 27, tillsammans med sina två döttrar Tyra, 5, och Filippa, 2. Men var tredje helg berikas familjen med en femte medlem – till allas glädje.

Dörren till familjen Törnroths villa står på vid gavel. På den ljusa och glasbeklädda altanen är kaffe, saft och hembakat fikabröd uppdukat. Vi slår oss ner runt bordet. Kort in i samtalet blir familjens väg till kontaktskapet väldigt självklar. En kontaktfamilj fungerar som en extrafamilj för barn och ungdomar som av olika anledningar behöver stöd. Syftet är också att avlasta barnets föräldrar.
– Mina föräldrar var kontaktfamilj när jag växte upp, de hade barn i alla olika åldrar under jättemånga år. Eftersom jag och Johan träffades redan när vi var 14 år och bodde hemma blev det en naturlig del i livet för oss båda, säger Malin.

Trettonårige Sebastian, som egentligen heter något annat, bor hemma hos familjen Törnroth var tredje helg. Han har ett eget rum och en bestämd plats vid matbordet. Sebastian kom till familjen första gången för ungefär två år sedan. Några år dessförinnan hade han och hans familj varit med om en tragisk och livsomvälvande händelse – något som tog hårt på Sebastian. Han behövde få mer stimulans, i form av fritidsintressen, och miljöombyte.

När Sebastian bor hos Malin och Johan gör de allt som vilken annan barnfamilj som helst. De bakar, lagar mat, pysslar i växthuset, åker till Kolmårdens djurpark eller meckar med motorer.
– Jag har ett väldigt stort motorintresse så förra gången han var här bytte vi däck på bilen. Han tyckte att det var jättekul och jag tycker det är roligt att få dela det med någon, säger Johan.
– Och jag har ett stort intresse för trädgård. Sebastian har fått odlat egen chili och gurka och var tredje helg får han se vad som har hänt sedan sist. Han har fått lära sig att ha tålamod och att man måste kämpa för att det ska ge resultat, säger Malin.

Paret beskriver att Sebastian har kommit in i familjen på ett naturligt sätt.
– Vi var lite osäkra på hur allt skulle bli och hur våra barn skulle ta det här men det har gått hur bra som helst, säger Johan.
– Nu står tjejerna och hoppar vid dörren när han ska komma till oss. De ser honom som en storebror. Sebastian är yngst i sin familj så han trivs i den rollen, han får känna ansvar och att han kan hjälpa till, säger Malin.

Under tiden ett kontaktskap pågår har kontaktfamiljen kontinuerlig dialog med aktuell handläggare från socialtjänsten. Var sjätte månad träffas kontaktfamiljen och barnets vårdnadshavare tillsammans med båda parters handläggare för att utvärdera.
– Vi har precis haft ett sådant möte. Då pratar vi om vad som har fungerat bra och mindre bra, om det fortfarande finns behov av stöd och om vi vill fortsätta som kontaktfamilj. Båda parter var överens om att vi ville fortsätta så nu har vi förlängt med ett halvår, säger Malin.
– Vi har fått höra att han är mycket gladare och lugnare även hemma och det känns jättebra. För oss är det viktigt att det inte bara fungerar bra var tredje helg när han är här. Det vi ger på helgerna vill vi ju ska bygga något för framtiden också.

Malin och Johan tycker att fler ska fundera över att bli kontaktfamiljer.
– Det krävs inga stora saker för att det ska betyda något för barnet. Vi gör inget annorlunda när han är här och att vara kontaktfamilj är inget som är svårt.

Familjen Törnroth kommer att bli ett fint stöd för många barn i framtiden – det är lätt att konstatera. Här står dörren alltid öppen. Bokstavligen.